onsdag, juli 18, 2012



...jag har fortfarande lika svårt att besöka huset han bodde i, eftersom att han inte längre finns där. Om jag besöker det väntar jag bara på att han ska hoppa ut ur något rum, komma springande runt knuten eller något annat. Jag kan inte se på gamla bilder och inte tänka på minnen och det gör det jättesvårt att skriva den här texten som jag gör.
 Begravningen har redan varit och den dagen var den tuffaste jag gått igenom i hela mitt liv. Men ändå den vackraste. Känslan jag hade när jag for dit på morgonen var obeskrivlig. Jag hade ont överallt, jag led, tårarna svek mej och jag ville inte finnas till. Men känslan när jag for hem var helt annorlunda. Jag kände mej glad, stolt och som om jag hade frid. Det var en konstig känsla, jag hade släppt honom. Jag hade släppt honom fri, jag mådde inte längre lika dåligt, utan jag hade funnit frid som sagt, jag visste att han nu har det bättre och att jag på något vis, hur svårt det än är, kommer ta mej ur det här och att jag en dag kommer att vara stolt över att jag känt denna underbara människa och att jag fått chansen att leva med honom i åtminstone 15 år. Om han är fri är också jag fri och det har hänt nu han flög ut ur kyrkan, han försvann, hans själ släpptes iväg och samtidigt som han flög iväg tog han med sig den största delen av min smärta. Den här berättelsen är en hyllning till den bästa människan jag känt i mitt liv och den bästa människan jag någonsin kommer att ha känt. Jag kan stolt säga och jag säger det dessutom med glädje, han var min morfar. Den bästa människan som någonsin kommer att ha existerat på denna jord var min morfar, han uppfostrade mig och gjorde mig till en stolt människa och till en kärleksfull människa. Han gjorde mig bättre och han gjorde mig hel, samtidigt som han totalt slet sönder mej genom att försvinna ur min värld. Han var bäst och jag älskade honom över allt annat.
 Jag kommer att klara av det här och jag kommer att gå vidare. Men den här tomma känslan jag har inom mig kommer aldrig att försvinna eftersom det är ett hål, en kammare, den kammaren han bodde i, där han hade planterat sin rot. Den platsen kommer alltid att vara ledig, ingen kan någonsin fylla igen den, jag vill inte heller ha den igen fylld, jag vill ha den tom. Den har mer värdighet då. Den tomma platsen inom mig betyder något, den är inte bara tom, det är den plats där världens bästa, snällaste, roligaste, humoristiska människa som någonsin funnits har varit och det är den plats han lämnade efter sig och där hans minnen nu ligger. Älskade morfar tack för att du var du och för att du var min morfar och ingen annans.

det här var sista delen. hoppas verkligen att nån läste så jag inte laddade upp hela bara för att ingen skulle läsa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar