tisdag, juni 26, 2012


Inuti mitt huvud

Det var för ungefär en månad sedan som det hände. Jag trodde inte att det var sant då och inte heller trodde jag att det var så allvarligt som det var, jag trodde på mirakel och att det fanns hopp. Jag hade säkert någon gång en tanke på att det skulle gå så dåligt som det gick, men jag tänkte bara en gång på det då och sedan inte mera eftersom jag inte ville tro att det kunde inträffa. Jag minns dagen jag fick veta det. Eller jag hade länge vetat att allt inte riktigt var som det skulle och att han led av en sjuk mage, men jag visste aldrig att det skulle vara just det som orsakade den sjuka magen.

Jag satt i bussen på väg hem från skolan, jag hade bestämt med min kusin att vi skulle stiga av i stan, jag ringde henne. Jag hörde på rösten att hon just hade gråtit, jag frågade vad det var, hon sa:

- Moffa har cancer.

Jag trodde inte att det var sant och jag visste inte vad jag skulle tänka. Jag ringde mamma och frågade om det var sant, hon grät så mycket att hon inte kunde tala om det, hon sa att jag skulle stiga av några busshållplatser tidigare och att hon skulle komma efter mig därifrån. Efter den dagen har ingenting varit sig likt, ända sedan den dagen har jag känt mig tom och haft en sorg inom mig som inte går att beskriva.

Dagarna gick och jag mådde lika dåligt varenda dag, aldrig har jag lidit så mycket i mitt liv som jag lidit den senaste månaden. Skulle du ha frågat mig för 1 år sedan om jag någon gång gråter skulle jag ha skrattat bort det och sagt aldrig. Men skulle du fråga mig idag skulle jag svara ''varje dag, det går inte en dag utan att jag kämpar mot tårarna och försöker dölja känslan av tomhet och sorg som finns inom mig''. Sen blev jag sjuk, jag fick bihåleinflammation och var tvungen att äta medicin. Medan det inträffade åkte min morfar in på sjukhus. Eller han hade ju varit tidigare också på grund av smärtan han hade, men de hade haft honom i några dagar och sedan skickat hem honom. Men den här gången åkte han in på riktigt han kom aldrig ut igen. Det gick 3 veckor och jag fick inte besöka honom eftersom det fanns en risk att jag skulle smitta honom, jag led. Medan jag var hemma på grund av en dum förkylning låg han på sjukhus med en sjukdom som bröt ner honom totalt och som gjorde så att han försvann in i sig själv allt mer, den gjorde så att han inte kunde äta, den gjorde så att rösten försvann så att han inte kunde tala mera. Den förstörde honom.


Efter de där tre veckorna var det en plåga att besöka honom på sjukhuset. Då jag väl fick lov att besöka honom var jag livrädd, jag ville inte göra det eftersom att han hade försämrats så brutalt. Men jag tog mod till mig eftersom jag redan förstått att det här var mycket allvarligare än vad jag trott. Första tecknet jag fick på att han själv inte trodde att han skulle överleva var när han som julklapp gav mig 500 euro. Jag tänkte att jag hellre skulle ge tillbaka pengarna för att få honom frisk, jag ville inte ha dem, jag ville bara ha hem honom och att han skulle vara frisk igen. Hur som helst, den dagen jag besökte honom efter en tre veckors paus så satt jag där med gråten i halsen, du vet den där lilla klumpen som alltid kommer när man kämpar emot gråten. Jag gjorde det under hela besöket. Han hade blivit så liten, han hade inget på kroppen, endast den där tunna sjukhusdräkten som alla patienter måste ha och så förstås skinn och ben, inget annat. Han ville inte äta och kunde inte äta. Jag har aldrig sett en så smal människa i hela mitt liv. Jag har alltid vetat att jag är stark, efter allt jag gått igenom i mitt liv så har det gjort mig fruktansvärt stark, så stark att jag kan stå på egna ben och att jag klarar av nästan allt själv. Men just den här saken, den bröt ner mej nästan lika mycket som den bröt ner honom. Jag vet att man inte ska favorisera släktingar eller andra människor man står nära heller för den delen, men jag har gjort det ändå. Han var min favorit mor-farförälder, han var den jag tyckte allra mest om, den jag gjorde roliga saker med, den jag fiskade med, körde båt med, skrattade som mest med, klättrade i träd med till och med hoppade på trampolinen med. Så den här händelsen förändrade mitt liv, den gjorde mig dels starkare, men också att jag kände mig jätteliten. Jag är glad mest hela tiden men det här gjorde även så att jag inte orkade skratta lika mycket, jag umgicks inte med mina kompisar längre heller. Det ända jag gjorde på dagarna var, åka till skolan, åka hem, åka till sjukhuset, därefter hem och sedan i säng. Jag var som en robot. Jag glömde bort skolarbetet, läxorna, förhören, allt.

kommer mer om ni vill :)


1 kommentar: