ECT?

Som jag redan nämnt några gånger tidigare har jag några veckors praktik framför mig. Eftersom jag går utbildningslinjen mental- och missbrukarvård har jag en uppdelad praktik. I de kommande 6 veckorna kommer jag befinna mig vid Roparnäs med personer som lider av något mental-relaterat. De resterande 6 veckorna har jag ännu ingen aning om var jag ska befinna mig eftersom jag inte fått något besked från skolan än. 

Än så länge trivs jag och det är roligt att se något annat för en gångs skull och få 'arbeta', uppleva något som jag alltid varit intresserad av och som jag brinner för. Eftersom vi har tystnadsplikt på exakt alla ställen vi praktiserar på får jag inte berätta allt för mycket. Det ni vill veta får ni läsa in er på eller ta reda på med några andra metoder än att jag berättar det. 

Jag har i alla fall fått vara med på en ECT-behandling. För er som inte vet vad det är så innebär det en behandlingsmetod innehållande elektroder och elchock. Det används främst mot depressioner och sägs koppla det som är 'fel' i hjärnan och 'bryta' depressionen. Man vet inte riktigt varför det fungerar. Det är dock individuellt och fungerar endast på ett x-antal människor. Man kan ha behandling några gånger, med jämna mellanrum eller en en gångs behandling.

Jag vet inte hur pass långt jag ska skriva det här inlägget, jag ska försöka göra det lite kort eftersom jag redan hunnit skriva en hel del.

Men det var roligt att få erfara och det väckte såklart en hel del tankar. Jag tänker inte ljuga för er och säga att det inte fungerar, för visst på något sätt fungerar det för vissa och gör så att de mår bättre så det är ju trots allt en effektiv behandling. Men min första tanke då jag såg det var "Hur kan man göra så här mot en människa?". Jag tyckte inte att det kändes mänskligt att stå och se på då någon får en elchock. Dock är det så att personen är ner sövd, varken känner eller minns det efteråt, så det plågar inte dem. Jag må vara lite av "old-school" och tro på att om man bara vet vad man ska säga, man vet vilka frågor som ska ställas och man vet hur man ska hantera en situation, man har bra patientkontakt, det vill säga en bra relation, litar på varandra och finns där till 100% så kan man bryta vad som helst. 

Det kanske låter långsökt att säga så. "Allt reder upp sig genom att man pratar". Men är det inte så då det gäller det mentala och psyket? Klart mediciner och behandlingar hjälper, men sist och slutligen så det som fått en människa förstörd är väl mänskliga relationer. Jag vet att mentala problem kan uppstå för vem som helst, varken dålig barndom eller inte. Men oftast har det något med relationer att göra och upplevelser.

Det är är trots allt min åsikt. Jag förstår och vet att det hjälper, men jag känner mig trots allt väldigt kritisk mot detta.